Att återvinna glädjen trots den avgrundsdjupa sorgen
Morden vid Risbergska skolan är outhärdliga. Oskyldiga människor har mördats mitt i sin dagliga gärning som lärare, personal eller elev, men samtidigt med sorgearbetet gäller det att börja forma en väg framåt, skriver förbundsordförande Anna Olskog.
En skola har attackerats med dödligt våld – ondskan är så bottenlös. Efter den svarta tisdagen den 4 februari fortsätter vi att bära med oss sorgen och oron. Många är de lärare som de gångna veckorna professionellt och trygghetsskapande mött barns och elevers frågor och rädslor – ofta även vårdnadshavares. De insatser för att skapa lugn och tillit som lärarkåren stått för är i sanning berömvärda.
När vi lärare plötsligt ska leva med att våra arbetsplatser är potentiella arenor för terror och dödligt våld, ja då riskerar vårt yrke att förvandlas till något helt annat än att handla om lärande. Det får inte ske, samtidigt som det är ofrånkomligt med en större grad av säkerhetstänkande.
Behovet av utbildning och övning
Vi som jobbar i skola och förskola behöver få utbildning och övning på hur vi ska agera i händelse av skolattacker. Regeringens förslag om att huvudmän ska upprätta beredskapsplaner ser jag som angeläget. Likaså behöver skolbyggnadernas utformning ses över, liksom hur tillträde till skolbyggnader kontrolleras.
Mer oklar tycker jag regeringens avsikt är om att skolor ska kunna visitera elevernas väskor. Jag har svårt att se detta som en effektiv åtgärd mot just skolattacker. Om det finns misstanke om att elever har vapen måste visitering ske av polisen. Allt annat vore rent farligt.
Om fler säkerhetsåtgärder ska ges tid och utrymme i skolväsendet behövs också fler händer, ögon och öron – såväl lärare som stödpersonal. Resurserna är redan i dag knappa, för att inte säga överansträngda. Stressade miljöer riskerar alltid att bli otrygga miljöer.
Förebyggande arbete är nyckeln
Säkerhetsåtgärder är heller inte allt. Grundfrågan är hur vi som samhälle förebygger och säkrar att insatser görs så tidigt att potentiellt farliga individer inte växer upp och blir till mördare. Hur socialtjänst, polis och psykiatri resurssätts och samverkar med skolor och förskolor är helt centralt för en tryggare framtid. En förstärkning av Centrum mot våldsbejakande extremism ser jag också som en prioriterad åtgärd. Viktigast av allt är att mobiliseringen för att förhindra fler skolattacker inte blir tillfälligt uppflammande symbolpolitik, utan att åtgärder vidtas genomtänkt, långsiktigt och uthålligt.
En del i det hemska som skede den 4 februari är att dådet riktade sig mot just den samhällsviktiga institution som rustar människor för livet och bygger själva grunden för ett starkt samhälle. Min drivkraft som lärare har alltid varit att få bidra till kunskap och lärande och att få vara en del i att barn och elever vinner insikter och växer som individer. Det är den stora glädjen i läraryrket. Den drivkraften är intakt, eller som Tage Danielsson har sagt ”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar man världens elände."
Anna Olskog, förbundsordförande,
ledare i Vi Lärare #2 2025