Lärar- och förskollärarutbildningar för professionens och samhällets bästa

Sverige behöver en grundutbildning för lärare och förskollärare av högsta möjliga kvalitet och som förbereder väl för kommande yrkesutövning och för uppdraget att fostra barn och elever till demokratiska medborgare. En lärar- eller förskollärarutbildning är första steget in i professionen, och följs av en introduktionsperiod och en systematisk kompetensutveckling genom hela karriären, stöttad av det nationella professionsprogrammet, Den behöver vara professionsbaserad och betona utbildningen som helhet, bidra till utvecklandet av en yrkesidentitet, ge djupa ämnes- och ämnesdidaktiska kunskaper och de praktiska och teoretiska inslagen ska tydligt hänga ihop.

Staten bör även ta ett större ansvar angående den nationella kompetensförsörjningen av lärare och förskollärare så att alla barn och elever får undervisning av legitimerade förskollärare respektive legitimerade och ämnesbehöriga lärare.

Målet måste vara att lärar- och förskollärarutbildningarna, som sammantaget redan är landets mest sökta yrkesutbildningar, också får stor konkurrens om utbildningsplatserna. De reguljära lärar- och förskollärarutbildningsprogrammen utgör, och ska framgent utgöra, den tveklöst viktigaste rekryteringsbasen till lärar- eller förskolläraryrket. Samtidigt behöver det finnas alternativa vägar till läraryrket för att möjliggöra för att fler kan bli lärare, inte minst personer som vill yrkesväxla eller som i dag arbetar som obehöriga i skolan. Dessa får dock aldrig innebära sänkta krav på innehåll och kvalitet.

Behörighetskraven ska vara höga och relevanta

För att säkerställa att de som utbildas till lärare eller förskollärare har rätt förutsättningar är det viktigt att kraven för behörighet är höga, tydliga, likvärdiga och relevanta. I dag är söktrycket till utbildningarna generellt sett lågt, vilket medför att de allra flesta antas, även studenter med låga gymnasieresultat. Studier visar att det kan påverka genomströmningen negativt på vissa utbildningar, särskilt ämneslärarutbildningarna. Införandet av ett obligatoriskt lämplighetsprov är inte rätt väg att minska avhoppen. I stället är det viktigt att studenternas lämplighet för yrket prövas av lärosätena, både tidigt och kontinuerligt under studietiden, inte minst i samband med verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Det är också relevant för genomströmningen att göra vissa stegvisa skärpningar när det gäller den så kallade särskilda behörigheten till ämneslärarutbildningarna, där kraven i dag inte är tillräckligt höga eller likvärdiga.

Sveriges Lärare kräver att:

• krav på högre betyg än godkänt i aktuella undervisningsämnen införs i den särskilda behörigheten för ämneslärarutbildningen, liksom att kravet på hur många gymnasiekurser man måste läst i ett ämne harmonieras så att det inte skiljer sig på ett omotiverat sätt mellan olika undervisningsämnen.
• krav på högre betyg än godkänt i ämnet svenska/svenska som andraspråk införs i den särskilda behörigheten för att kunna antas till en grund- eller ämneslärarutbildning.
• lärosätena säkerställer att lärar- och förskollärarstudenter ges möjlighet att tidigt under utbildningen få pröva på yrkesutövningen och att börja utveckla en yrkesidentitet.
• kraven för examination på VFU-kurser är höga så att dessa kan fylla en lämplighetsprövande funktion.

Lärare och förskollärare måste få en utbildning av hög och jämn kvalitet

Att lärar- och förskollärarutbildningarna håller en hög kvalitet och säkerställer att studenterna får med sig de kunskaper och förmågor som krävs för att tryggt kunna påbörja sin yrkesutövning är helt avgörande för både utbildningens och yrkets status och attraktionskraft. I Universitetskanslersämbetets (UKÄ) kvalitetsutvärderingar har det dock visat sig att alltför många lärosäten initialt fick omdömet ifrågasatt kvalitet. Alumnundersökningar och studentutvärderingar visar också att det finns brister som behöver åtgärdas, även om en majoritet av de tillfrågade är relativt nöjda med sina utbildningar.

Ett problem för lärarutbildningen är den snåla finansieringen. Ersättningsnivåerna för lärarutbildning är bland de lägsta inom högre utbildning och har dessutom urholkats mer än alla andra sedan finansieringssystemet infördes i början av 1990-talet, vilket bland annat lett till väldigt få lärarledda undervisningstimmar. Detta är särskilt problematiskt med tanke på att det är en yrkesutbildning där det är helt nödvändigt att de teoretiska momenten måste hänga samman med den praktiska utövningen.

Skillnader finns också beroende på vilken examen man studerar mot. Mängden lärarledd undervisningstid kan skilja stort beroende på vilka undervisningsämnen som ingår, särskilt är ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap missgynnade. Bristen på lärarutbildare riskerar också att ge negativa konsekvenser för studenterna genom sämre och mindre lärarledd undervisning. För att en lärarutbildning ska vara ändamålsenlig och motsvara professionens behov krävs att det finns en bra balans mellan teoretiska och praktiska inslag och att dessa tydligt hänger ihop under hela utbildningen. Detta behöver åtgärdas för att vi långsiktigt ska nå målet om en utbildning av hög och nationellt likvärdig kvalitet, oavsett utbildningens form och längd.

En lärarutbildning i framkant ska vila på den internationella forskningsfronten och även dra nytta av annat internationellt utbyte. De senaste åren har den utbildningsvetenskapliga forskningen genomgått en tydlig internationalisering genom till exempel fler publiceringar i tidskrifter som inte är baserade i Sverige, och lärarutbildningen har också fått fler inslag av kurslitteratur som inte är inhemsk. Däremot är mobiliteten fortfarande väldigt låg bland lärarstudenter.

Sveriges Lärare kräver att:

• staten långsiktigt förstärker resurstilldelningen till lärar- och förskollärarutbildningarna. Även långsiktigt ökade resurser till utbildningsvetenskaplig forskning behövs för att stärka och utveckla utbildningarnas vetenskapliga grund.
• lärosätena säkerställer genom sin interna resurstilldelning att statens tillskott kommer lärar- och förskollärarutbildningen till del. Tillskotten behöver användas till mer lärarledd undervisningstid i utbildningarna, utveckling av den verksamhetsförlagda utbildningen och förbättrade villkor för VFU-handledare.
• skolhuvudmännens roll och ansvar för VFU regleras i skolförfattningarna, åtföljt av utökade ekonomiska resurser för uppdraget.
• ett nationellt avtal sluts mellan staten, lärosätena och parterna kring villkor och förutsättningar för VFU, så att inte minst VFU-handledare kan tillförsäkras goda och likvärdiga villkor för uppdraget.
• satsningen på övningsskolor och övningsförskolor fortsätter och vidareutvecklas så att den inkluderar mer av forsknings- och utvecklingsverksamhet för både studenter och yrkesverksamma lärare.
• staten och lärosätena arbetar aktivt för att få fler skickliga yrkesverksamma lärare och förskollärare att delta i lärarutbildningen, inte bara inom VFU.
• staten och lärosätena aktivt satsar på bättre löneutveckling, villkor och karriärmöjligheter för lärarutbildare (både disputerade och adjunkter) i syfte att bidra till lärosätenas kompetensförsörjning. En särskild satsning på lärarutbildare behöver genomföras.
• staten ser till att skapa bra och nationellt likvärdiga former för så kallade kombinationstjänster/förenade anställningar för att underlätta för lärare att vara verksamma inom både skola och högskola.
• lärar- och förskollärarutbildningar som i huvudsak ges på distans innehåller tillräckligt många fysiska träffar, goda interaktiva digitala lösningar och bra VFU så att även distansstudenter ges möjlighet att utveckla en yrkesidentitet tillsammans med andra studenter.
• förskollärarutbildningen och grundlärarutbildningen med inriktning fritidshem förlängs så de ger en examen på avancerad nivå.
• staten och lärosätena bör satsa på att inom ramen för professionsprogrammet inrätta frivilliga påbyggnadsutbildningar på magister- eller masternivå för lärare och förskollärare så att fler kan bli behöriga till forskarstudier. På så vis kan på sikt forskningsbasen och kvaliteten i grundutbildningarna stärkas.
• den internationella mobiliteten på utbildningarna ökar, bland annat genom att examensmålen för lärar- och förskollärarutbildningarna möjliggör detta i större utsträckning än idag.

Alternativa vägar till lärar- och förskolläraryrket behövs om krav och kvalitet upprätthålls

Som tidigare konstaterats utgör de reguljära lärar- och förskollärarprogrammen den långsiktigt viktigaste rekryteringsbasen till våra yrken. Men för att lösa kompetensförsörjningsproblemen och öppna upp lärar- och förskolläraryrkena för personer med tidigare studier och relevanta yrkeserfarenheter krävs att det finns alternativa utbildningsvägar. En mångfald sådana vägar har inrättats och uppmuntrats av staten under senare år, vilket i grunden är rimligt och positivt. Samtidigt har det inneburit att det är oklart vilken kvalitet dessa håller och att det kan vara svårt för presumtiva sökanden att hitta rätt och för lärosätena att hitta fungerande former för utbildningarna. Staten har också inrättat en försöksverksamhet med förkortad kompletterande pedagogiska utbildning (KPU) där hela upplägget bygger på att man reducerat viktigt innehåll för att möjliggöra en kortare utbildning. Sveriges Lärare kan aldrig acceptera att alternativa vägar blir ”snabbspår” som gör avkall på innehåll och kvalitet och som undergräver värdet av en lärar- eller förskollärarexamen och därmed i förlängningen en legitimation.

Sveriges Lärare kräver att:

• alternativa vägar till lärar- eller förskolläraryrket aldrig inrättas om det sker på bekostnad av utbildningarnas kvalitet.
• alla alternativa utbildningsvägar ska omfattas av regelbundna statliga kvalitetsgranskningar i likhet med de reguljära programmen.
• staten skapar en tydlig nationell ingång/ramverk för att underlätta för presumtiva sökanden att finna rätt utbildning och få hjälp med kvalificerad vägledning men också för att få lärosätena att samarbeta och samordna sig kring de alternativa utbildningsvägarna.
• Universitets- och högskolerådet (UHR) och UKÄ får i uppdrag att löpande samla in och redovisa statistik för de alternativa vägarna på samma sätt som man gör för de reguljära programmen.
• staten satsar mer på validering av tidigare yrkeskunskaper för att underlätta för fler kunna välja en alternativ utbildningsväg.

Erbjud goda studiefinansieringsmöjligheter för alla som vill bli lärare eller förskollärare

För att lösa kompetensförsörjningsproblemen inom många av dagens välfärdsyrken krävs goda möjligheter till studiefinansiering. Det gäller oavsett vilka studier eller erfarenheter en presumtiv student har med sig eller i vilken livssituation i övrigt man befinner sig i. Samtidigt är det rimligt att det behöver finnas olika lösningar för yngre studenter och äldre personer som vill yrkesväxla, givet att äldre i många fall redan har omfattande studieskulder och en annan livssituation. Studiefinansieringslösningarna för olika målgrupper får dock inte skilja sig alltför drastiskt eftersom risken är att många kan välja att skjuta upp sina lärarstudier eller att det uppstår legitimitetsproblem i studiemedelssystemet. Sveriges Lärare stödjer flera av de initiativ som kommit på senare år, så som omställningsstudiestödet och utbildningsbidrag till forskarutbildade som läser en KPU. Staten behöver dock ta initiativ till lösningar som gör det mer förmånligt även för yngre nybörjare att välja att studera till lärare eller förskollärare.

Sveriges Lärare kräver att:

• det reguljära studiemedelssystemet är generöst så att det möjliggör studier för så många som möjligt och inte orsakar alltför höga studieskulder.
• staten säkerställer att det finns goda studiefinansieringsmöjligheter för de som vill yrkesväxla till läraryrket. Även lösningar som innebär lönearbete i kombination med studier behöver finnas. Samtidigt bör staten i närtid överväga att låta den högre bidragsdelen i studiemedlen gälla för alla som läser till lärare eller förskollärare, inte endast för dem som läser en KPU.

En dimensionering och lokalisering av lärar- och förskollärarutbildningarna som bidrar till kvalitet och kompetensförsörjning

Sveriges Lärare anser att det måste vara möjligt och attraktivt att kunna gå en lärar- eller förskollärarutbildning oavsett var i landet man bor. Samtidigt är det viktigt att lokalisering och dimensionering inte sker på bekostnad av kvaliteten i utbildningarna. Kvalitet är en överordnad princip för att vi ska kunna säkerställa att alla elever möts av legitimerade och behöriga lärare och förskollärare med djupa och relevanta kunskaper. Bra lärar- och förskollärarutbildningar är beroende av det finns starka forsknings- och ämnesmiljöer, kompetenta lärarutbildare, tillgång till VFU-platser och att utbildningsutbudet (till exempel ett tillräckligt brett utbud av undervisningsämnen) svarar mot studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov. Det finns skillnader mellan olika lärarprogram som behöver beaktas när det gäller lokalisering och dimensionering. Sveriges Lärare anser att det är viktigt att förskollärar- och grundlärarutbildningar samt yrkeslärarutbildningar finns lokaliserade över hela landet. Ämneslärarutbildningarna behöver även de finnas med god geografisk spridning men här finns möjligheter för staten vidta åtgärder för att säkra kvalitet och bidra till bättre kompetensförsörjning. Sveriges Lärare anser att staten måste inta en betydligt mer aktiv roll när det gäller styrning och dimensionering av ämneslärarutbildningarna för att uppnå högsta möjliga kvalitet, ökad specialisering samt en kompetensförsörjning som bättre svarar mot arbetsmarknadens behov. Det innebär att även lokaliseringen av ämneslärarutbildningarna kan behöva ses över för att uppnå detta.

Sveriges Lärare kräver att:

• staten låter utreda och ta fram förslag på hur en optimal specialisering, dimensionering och lokalisering av ämneslärarutbildningarna kan se ut. Det kan inkludera hur vissa lärosäten kan ges ansvar för utbildning i volymmässigt små undervisningsämnen samt hur vissa lärosäten ges särskilt ämnesansvar som excellenta centrum i linje med Skolkommissionens förslag, med starka utbildnings- och forskningsmiljöer i utpekade ämnesområden.
• staten ser över ersättningssystemet till högskolan för att skapa ökade incitament för lärosätena att utbilda lärare utifrån arbetsmarknadens faktiska behov.
• staten i framtiden endast genomför större utbyggnader av antalet utbildningsplatser om det finns högt söktryck och om lärosätena ges de resurser som krävs för att kunna upprätthålla och stärka kvaliteten i utbildningarna.
• lärosätena åläggs av staten att samarbeta och samordna sig mer när det gäller planering och dimensionering av utbildningsutbudet.
• dimensioneringsaspekten tydligare ska beaktas i samband med examenstillståndsprövning.
• lärosätena har en utvecklad organisation för samverkan för att bland annat fånga upp regionala behov av kompetensförsörjning.

Styrningen av innehållet i lärar- och förskollärarutbildningarna måste vara rimlig och förankrad i professionen

Lärar- och förskollärarutbildningarna är samhällsviktiga utbildningar som många aktörer har åsikter om, precis som skolan generellt. De har genomgått många och omfattande reformer de senaste decennierna och statens styrning och reglering av innehållet är mer omfattande än jämförbara professionsutbildningar i högskolan, vilket till del är problematiskt. Samtidigt fyller de nationellt reglerade examensmålen en viktig funktion för att bidra till likvärdighet och kvalitet i utbildningarna så att studenterna får med sig rätt kunskaper och förmågor inför kommande yrkesutövning. Att helt decentralisera styrningen av innehållet i utbildningarna eller att flytta innehåll till det nationella professionsprogrammet är därför inte rimliga alternativ. Däremot behöver staten bli mer återhållsam i sin reglering av innehållet i utbildningarna och sträva efter att förankra alla förändringar väl med professionen och lärosätena.

Sveriges Lärare kräver att:

• staten låter genomföra en översyn av examensmålen och deras detaljeringsgrad med målet att närma sig det som gäller för övriga professionsutbildningar inom högre utbildning.
• styrningen av högre utbildning skapar incitament för kvalitetsutveckling och specialisering på lärosätesnivå, men utan att lärar- eller förskollärarexamina från olika lärosäten för den skull får ett allt för disparat innehåll.
• staten tar ansvar för att freda professionsprogrammet från innehåll som inte är väl förankrat med professionen eller som rimligen har sin givna plats i grundutbildningen.