Den stora återregleringens tid
Regeringen och Sverigedemokraterna har gått ut med att de vill reglera lärares undervisningstid. Det är mycket välkommet. En reglering av undervisningstiden innebär ungefär att det är på förhand bestämt hur många lektioner en lärare ska ha. Ett sådant tak ska leda till att lektioner hinner planeras och förberedas, något som knappt finns idag. Den som har bedrivit undervisning förstår snabbt att detta är ohållbart. Bra lektioner kräver tid till bland annat planering. Men hur hamnade vi här?
I samband med kommunaliseringen av skolan för cirka 30 år sedan skedde även en avreglering av lärares tjänster. Man övergick från regelstyrning till målstyrning. Genom att sätta upp mål som verksamheten skulle uppnå kunde verksamheterna sätta upp egna strategier för att uppnå dessa mål. Vägen dit var man inte lika intresserad av.
Problemet med detta är att undervisning kräver vissa förutsättningar. Lärare kan inte undervisa hur stora grupper som helst, det går inte att undervisa hur mycket som helst och man kan inte ha massa bisysslor som inte hör undervisningen till. Eller jo, det går. I målstyrningen funkar det alldeles utmärkt, men kvaliteten på undervisningen får lida. Andra som har fått lida av målstyrningen är lärarna som stressas sönder och alla barn och elever som inte får den undervisning de har rätt till.
Något lärare hade innan målstyrningen var USK (undervisningsskyldighet), det vill säga en reglering av hur mycket man skulle undervisa. Det är något man kan höra mer erfarna lärare prata om. Denna närmast heliga akronym talar om en svunnen tid då man visste vad som krävdes för att bedriva en skola i världsklass.
Idag finns inga sådana regleringar. I stället finns en årsarbetstid, som krasst brukar räknas om till 45-timmarsvecka (det finns dock inga krav på att man ska jobba 45 timmar i veckan, utan syftet är egentligen att detta ska kunna variera och tillåta perioder (exempelvis i rättningstider) där mer arbetstid per vecka krävs, och veckor där det är lugnare). Denna förändring har visat sig vara lika förödande som förrädisk. Lärares undervisningstid har över dessa 30 år bara ökat. Detta har resulterat i att planeringstiden har minskat. Samtidigt har lärare ålagts fler arbetsuppgifter och skolans resurser i form av särskilda undervisningsgrupper, elevhälsa med mera har utarmats.
Beskedet om viljan att åter reglera lärares undervisningstid var för lärarkåren ett lyckligt besked. Vi verkar ha en regering som nu på riktigt vill styra upp skolan. Vi får se var vi landar i slutändan, men kanske är vi i den stora återregleringens tid. Vi kan för tillfället bara hoppas.
Adam Kedert, ordförande Sveriges Lärarstudenter