Från överskottsmål till balansmål
En parlamentarisk kommitté har lämnat förslag om förändringar av det finanspolitiska ramverk som omgärdar statens budget. Sveriges Lärare tillstyrker, som huvudalternativ, kommitténs förslag om ett balansmål, givet att staten övergår till en modell med lånefinansiering av statliga investeringar med långa avskrivningscykler.
Om lånefinansiering av investeringar inte görs till huvudprincip, förordar Sveriges Lärare i stället ett underskottsmål så att investeringskostnaderna inte går ut över budgetutrymmet för statsbidrag till skol- och utbildningsverksamhet.
Vidare pekar Sveriges Lärare på behovet av värdesäkring och konjunkturanpassning av statsbidragen till kommunsektorn samt ett avskaffat eller mildrat kommunalt balanskrav.
Sveriges Lärare anser att en övergång från överskottsmål till balansmål är ett nödvändigt minsta steg för att staten ska kunna föra en aktiv stabiliseringspolitik. Förslaget om ett balansmål behöver därför kompletteras med andra förändringar av det finanspolitiska ramverket.
Utgångspunkten måste vara hur omfattande strukturella investeringsbehov ska kunna finansieras, som främst investeringar i transportinfrastruktur, militärt och civilt försvar, klimatinvesteringar samt i anläggningar för energiproduktion.
Sveriges Lärare bedömer att dessa stora investeringskostnader hotar att tränga ut andra löpande kostnader, till exempel statsbidrag till kommunsektorn för skola och utbildning, vilket skulle leda till starkt negativa effekter.
Sveriges Lärare anser att därför staten som huvudprincip bör låna medel till investeringar. Kostnadsföringen av dessa lån bör ske i form av en årlig avskrivning under en relativt lång tidsserie.
Görs inte en sådan förändring av investeringskostnaderna anser Sveriges Lärare att balansmålet blir otillräckligt och det finanspolitiska ramverket då i stället fordrar ett underskottsmål, något som förordats av Långtidsutredningen (SOU 2023.85) .
Vissa finanspolitiska spärrar behövs för att staten ska ha marginaler vid oväntade och för att ränteutgifterna inte ska bli ohanterliga. En sådan spärr kan vara hur stor statsskulden får vara mätt som andel av BNP eller regler för vad staten ska kunna låna till.
Lån ska definieras som materiella investeringar och i tiden avgränsade projekt, inte löpande utgifter för löpande samhälleliga åtaganden. Sveriges Lärare anser vidare att staten behöver bedriva en mer aktiv stabiliseringspolitik för att förhindra att välfärdens kärnverksamheter blir konjunkturmässiga regulatorer.
För det första behöver statsbidragen värdesäkras. Kommunernas kostnader för välfärden ökar med pris- och löneutvecklingen, samt årskullarnas storlek. Därför borde statsbidragen räknas upp med pris- och löneutvecklingen samt med den demografiska förändringen. Annars sätts de kommunala budgetarna under press med automatik.
För det andra behöver statsbidragen konjunkturanpassas. Statsbidragen till kommunerna bör öka mer vid en konjunkturnedgång och mindre vid en konjunkturuppgång. Då får kommunerna större möjlighet att parera konjunkturväxlingarna.
För det tredje bör det kommunala balanskravet ses över. I dagsläget riskerar det kommunala balanskravet att leda till att kommunsektorn sparar in på välfärden när de tillfälligt har ont om pengar, vilket bland annat riskerar minska resurserna till bland annat förskolor och skolor.
Ansvarig utredare: Anders Lönn